Att fullmånevaka

Dramatiskt tittar fullmånen ner från dess plats i universum. Hon kastar sitt fantastiska sken över natten värld. Bäddar in allt jag ser i ett silverskimmer. Men det är inte på grund av henne som jag inte sover denna natt. Det är på grund av annat.

Denna sommar är ännu inte slut. Det som är slut är min ledighet. Och nu i silvernatten summerar jag en sommarledighet värdig dess namn. Och jag är nöjd. Tillfreds med min sommar. Har införlivat också den oro dessa veckor skänkt mig. Oro över världen och människan som ras.

Jag ser fram emot mitt arbete. Min ändrade tjänst. Nya kollegor. Ser fram emot alla möten jag kommer att göra i mitt valarbete. Ser fram emot det tuffa arbetsschemat som redan på måndag börjar med att jag är borta hemifrån mellan 7:30 och 21:15. Så det kan inte vara det. Som gör jag inte kan sova i natt.

Min vakande oro gäller något helt annat. Det är en oro som är fylld med en saknad. Ty jag har insett att jag kommer att sakna mina två pojkar något otroligt mycket. Mina fina, älskade, roliga pojkar. Mina själsfränder.

Så mycket vi har pratat denna sommar. Umgåtts. Läst böcker. Varit ute och sprungit ihop. Lagat mat tillsammans. Ätit gott. Och skrattat. Och fnissat. Deras närvaro har fyllt mina dagar. Och jag kommer att sakna dem otroligt. Hjärtskärande mycket. Deras spontana kramar och pussar.

Därför sitter jag och vakar denna augustinatt. Och bävar inför alla de timmar jag måste vara ifrån det finaste jag har. Mina pojkar.