Att kaninhoppa

Min kanin är påskens chokladkanin. Med färgglatt staniolpapper som slets bort för att komma åt det goda. Som smulades ner i sig själv och erbjöd många flikiga, söta chokladflingor. Dessa chokladkaniner var bäst. Mycket bättre än annat påskgodis.

Andras kanin är den vällustiga och sexiga Jessica Rabbit. En femme fatale ända uti fingerspetsarna, som med djup, raspig röst, hest viskade i ens öra. Lust. På ett helt annat sätt än något sött under staniol.

Kanin. Så duktig och klok, men ack så inbilsk och rädd. Kanin, som ville ta bort skuttet i Tiger och som ständigt räknade sina morötter. Precis som Bamses kompis, Lille Skutt, en ängslig kanin.

Snurre Sprätt. En kanin som inte förstått att en kanin darrande skall invänta sitt öde. En laid back karaktär som gärna drar en vals eller två. Som alltid undrar hur det är. Men aldrig inväntar något svar.

Och så Mjukis. Lille L:s kramdjurskanin. Som tålmodigt tagit emot många tårar och tröstat till ro efter tusende mardrömmar. För visst är det så att Mjukis slår en chokladkanin – flera gånger om? När han dessutom doftar av mitt barn?

Så är det nog. Så många kaniner att hoppa emellan. Men bara en enda som doftar L. Och det byter jag aldrig bort.