Att lyssna till tystnaden

Hör. Vad är det som låter i pauserna? I tystnaden? Vad är det som mullrar ur alla sprickorna som plötsligt uppstått? Är det så att luften måste fyllas med Något, att detta Något normalt komprimeras i varjedag ljudet? Bara pressas ihop. Utan att försvinna.

För visst är det något som susar och brusar? Som pockar i kulisserna och som ekar i alla nyvunna utrymmen. Tankar som hörs. Känslor som förnims och mitt i all det får nu det outtalade vingar. Det väller fram med kraft. Outtröttligt.

Det var tystnaden som skulle avnjutas. Den skulle läka lite sår. Lägga sig som en tunn sårskorpa över den skrapade själen. Men tydligen kan man inte reglera tystnaden. Inte styra den. Lika lite som man kan styra det som mullrar. Det som skrapar och besvärar.

Jag försöker tränga bort. Och lyssna till tystnaden. För att verka upptagen när viskningarna når mig. För att inte lämna plats åt dem. Och jag lyckas. Ibland. Att lyssna till tystnaden.