Jordens
rörelser. Alla vindar, viskningar, ebb och flod. Om alla rörelser vore ljud.
Hur högt skulle inte bruset vara då? Bruset av alla drömmar, tankar och
önskningar? Hur högt skulle inte klagan och gråt låta? Lycka och olycka?
Jag
står med ansiktet vänt mot himlen. Tar emot kosmos och jordens rörelser. Här är
stilla, men förrädiskt, som om mitt jag stod i orkanens öga. Från alla håll och
kanter rusar världen emot mig. Rörelserna och ljuden. Alla radiovågor och
gps-positioner. Men här är det stilla. Just i denna mikrosekund.
Ty,
att leva är som att stå i ett slagregn. Överallt ett ständigt pockande på att
vara där istället för här, gör det istället för detta. Ständiga påminnelser om
att vi inte räcker till, inte når fram och inte får stå still. Slagregn från
sidan, som knuffar oss fram och tillbaka.
Förutom
dessa mikrosekunder. I stormens öga. När bara ett lätt duggregn rör vid mitt
ansikte. Och jag står stadigt i världen.
Ja, precis så! Idag var det ett slagregn som knäckte mig! Att en man skulle försöka få mig att förklara vad jag behövde på byggvaruhuset, när jag knappt hade en idé själv, när en kille med nazistmärken gick runt inne i butiken där vi skulle hitta strumpor att göra skor av (bara det fick det att snurra i mitt huvud...), när det visade sig att den normalt så stilla second hand butiken hade säsongsstängning och halva priset på allt så stället var proppat med folk... Det var bara att ge upp de fortsatta shoppingen och bege mig hem för att vila i stormens öga, bara jag och katterna...
SvaraRadera