Att hjärta

Vi blev dåliga alla fyra igår kväll. Mina pojkar i ett influensaliknande tillstånd. Med ont i kroppen. Migränkänningar. Rasp i halsen. Brinnande ögon. Och hosta. Jag drabbades av menskramper och kraftigt illamående. Och idag skulle vi ut och delta på en stor aktivitet. Som vi inte kunde hoppa över. Som vi inte ville missa. För allt smör i Småland.

Så i morse, efter en natt av osömn, stärkte vi oss med kaffe. Och smaklösa smörgåsar. Nässpray och värktabletter. Och drog ut på stan. Och trots värkande leder, dunkande huvudvärk och obestämbart ”ontiaxlarochnacke” ångrade vi oss inte en sekund. För vet ni vad vi gjorde? Tillsammans med ett tiotal andra? Vi samlade in värme! Och omtanke! Till dem som fryser.

På tre timmar fyllde människorna i den vackra stad där jag bor, FYRA stycken enorma skåpbilar/mindre lastbilar med varma jackor, stövlar och skor och leksaker till de flyktingar som finns i vår stad. De kom med glädje och delade med sig av sitt överflöd. Och de kom i strida strömmar. För att värma dem som fryser. För att skänka en docka, ett gosedjur till den som behöver någon som tar emot alla rädda tårar på nätterna.

Och vi lastade. In och ur. Och fyllde vår samlingslokal från golv till tak. Vi lyfte och bar. Och våra hjärtan fylldes av värme. Värktabletterna slutade verka, men det spelade ingen roll. För omtankens endorfiner är alltid starkare än något annat.

Tack vackra medmänniskor! Tack! Jag hjärta er!