Att krumbukta

Så krumbuktar sig livet för de många. Har jag förstått. I min närhet. Finns det dem som gråter sig till sömns. Som tärs av oro och fylls av ångest inför nästa dag. De biter ihop och orkar inte prata av rädslan att då bryta ihop. För då, då skulle inga tysta tårar hjälpa någonting.

Så krumbuktar sig livet för de många. Har jag anat. I min närhet. Finns det dem som planerar inför glada skratt, vackra minnen och rosaskimrande drömmar. Deras skrivna rader nynnar leende. De bubblar och sprudlar. Deras glädje är smittande och medryckande. De hukar sig inte undan någon skugga.

Så krumbuktigt livet kan vara. Så nära men ändå eoner av världar ifrån. Jämsides, men ack med så olika mycket motlut. Och vad har ett liv kommit med till mig idag då? Hur har det krumbuktat sig här? Tja, dagen har varit en landsväg i 70 km/h. Lugn. Utan alltför många möten. Och med god sikt genom kurvorna.

Undrar vart det bär hän i morgon? Och nästa dag? Och nästa?