Att samla intrycken

Det är mitt i natten. Helgnatt. Klockan är snart två på söndagsmorgon och jag skriver mitt andra inlägg denna natt. För nu kan jag kanske till sist samla mig. Samla mina tankar, mina intryck. För det är underligt. Underligt vad en kylslagen januarivecka kan ge många intryck.

Först och främst så har min oändligt vackre B fyllt 14 år. Och helt plötsligt upptäcker jag att han är längre än sin far. Att han har större fötter. Och att när han kramar om mig så är det jag som blir omsluten av hans armar, inte tvärtom. Min fine pojk har blivit stor. Och vet ni vad? Vilken vacker människa han har blivit! Vi har haft kalas för honom idag. Firat honom och sjungit för honom. Och jag älskar honom!

Andra saker har hänt. 10i1 har hänt. En rörelse som jag startat som svar inför mig själv mot allt hat, alla hot, allt uteslutande och all negativ spridning av utanförskap i vår värld. Ett sätt att visa att jag är för det faktum att alla behövs, att vi alla – oavsett om vi tycker om det eller ej – faktiskt är sammanlänkade och måste agera gemensamt i vårt samhälle. Ingen av oss kan existera helt oberoende av andra. Så enkelt är det.

Jag ville höja min röst för gemenskapen, för alla människors lika värde och för det enkla faktum att vi alla behövs. Jag ville ge andra utrymme att stå för samma sak så att vi tillsammans kan innesluta de uteslutna och ensamma i kärlek. I en kall och hård tid.

Detta ville jag göra för att jag faktiskt någonstans fortfarande tror på människan. För att jag ville visa för B och hans lillebror L att jag, deras mamma, står för något helt annat än det som sprids som dynga i vår värld. Och jag ville visa för dem att jag inte räds att stå för det. Inför andra. Och blotta mig. Detta skulle bli min gåva till dem. Ett kvitto på att jag faktiskt gjorde något. Att jag försökte förändra. Så jag startade 10i1.

Fyra fredagar – med start nu i fredags – ville jag samla likasinnade människor på torget i stan. I tio minuter bara. Just för att engagemanget inte skulle kosta på alltför mycket av den dyrbara tid vi människor hushållar med nuförtiden. Mellan 12:50 och 13:00 skulle vi tända ljus och samlas för att visa att vi är för människors lika värde. Inga slagord, inga paroller, ingen politik, religion, inget sådant. Bara människor.

Och jag är faktiskt överväldigad av responsen. I isande kyla och bitande vind samlades över hundra personer i fredags. För att de prioriterade detta. För att detta kändes viktigt för dem. För att de var modiga. Och det är FANTASTISKT! Jag var beredd att stå där själv. För detta är viktigt för mig. Men. Det var viktigt för 100 personer till!

Så nu sitter jag och samlar ihop intrycken. Känslorna. Sitter och sorterar dem. Och ser fram emot nästa fredag. Och nästa. Och nästa. För kanske kommer de igen? Nästa gång?