Att tala i nyanser

Utan ett språk? Att vara bunden till ett ordförråd om 1000 ord. Det är allt. Man kan uttrycka det nödvändigaste. Be om hjälp. Säga ”tack” eller ”dra åt helvete”. Men skulle man vilja beskriva känslan av det där mjuka tyget mot fingrarna, hur det liksom var så mjukt att det kändes som fluffigt grädde smakar; som det allra lenaste stället, precis bakom någons öra, du vet, där käkens båge går över i nacken? Att tyget känns precis så mot fingrarna. Hur skulle man kunna säga det? Man skulle vara begränsad till att säga 'mjukt tyg'. Och man hade vetat att det absolut inte var tillräckligt för att verkligen beskriva det.

Många sådana människor har jag mött. Människor som lidit av att sakna ord. Likadant har jag känt. När jag uttrycker mig på mitt modersmål, blir jag en av dem. Mina beskrivningar av en känsla ringer i mitt huvud på svenska, men på ungerska låter jag som en yngre tonåring. Eller en råbarkad sjöman. Jag blir inte jag. För orden är inte riktigt mina.

Runt omkring mig tycker man att jag talar mycket väl och bra. Men jag vet att jag luras. Är bara väldigt bra på att finna mig i situationen. Att härma ett beteende. Att göra det lilla jag kan väldigt bra. Det höljer min otillräcklighet i dunkel. I ett förlåtande ljus. Jag framstår helt enkelt som någon som kan mera, fastän jag inte kan. Och jag lär mig snabbt. Men det är också en gåva.

Tänk om man inte haft orden och dessutom saknat gåvan att härma, att lära nytt och lära om? Jag hade känt mig fattig. Jag känner många som nog känner sig fattiga. På det viset. Som önskar att vi andra kunnat se in i deras själar och höra det som de hör. Det hade gjort dem till komplettare människor. Och berikat oss.

Sen finns det de som är tysta. Oavsett språk eller ordförråd. Eller de som orerar – oavsett om de har något att säga eller inte. Pest eller kolera.