Att springa i luften

Som att springa i luften. Utan att röra vid marken, bara trycka sig genom den tjocka dimman. Inte för att man rör sig från något. Inte alls. Ty det finns inget man vill fly ifrån. Men rörelsen framåt är bara en inlärd reflex. Utan någon egentlig mening. Utan något egentligt mål.

Ljuden runt omkring är tystade. Som om man slängt in en stor våt filt i bastrumman och därmed dämpat dess klang. Skratten hörs. Liksom ropen och tjoandena, men bara avlägset, genom dimmans gardin. Reflexmässigt tröstar man också den svaga gråten som ibland når fram, liksom man förmodligen uttalar, för andra hörbara, ord för att lugna en upprörd stämma. Men man springer i dimma. Utan att röra vid marken.

Förmodligen är det någon som rör vid en. Klappar ens kind. Smeker en över ryggen. Man drar sig inte undan beröringen och den gör gott. Men når inte ända in. Berör på ytan. Når inte djupet. För i dimman man trycker sig fram igenom är man helt själv. Med de dova ljuden, de valhänta närmandena, de inlärda orden. Och utan något mål är det tröstlöst att springa omkring i luften. Utan att någonsin vila på fast mark, utan att veta varför man springer. Då inget finns att lämna. Men inget finns att nå.