Fredagkväll. Efter en arbetsvecka med massa
förberedelser och funderingar. Och jag sitter här på divanen utslagen. Den
andra tiden saknas mig. Den, där fredagar betydde något annat. Innebar något
annat. Just i kväll skulle jag jag faktiskt vilja dansa hela natten.
Du fattas mig. Dina ögon. När du tittar på mig.
Ditt leende. Den jag blir när jag är med dig. Det fattas mig. Saknas.
Du fattas mig. Tiden då jag orkade. Då jag väntade
på den första kyssen. Då den enda telefonen i huset ringde och jag rusade fram
till den. Ivrig. Pirrig. Kär. Saknas.
Du fattas mig. Den otroligt pirriga förberedelsen.
Välja ut kläder. Att irriterat försöka få till frisyren som jag vill. Stå i
kalla köer. I nervös förväntan. Förväntan över vad kvällen skulle bjuda.
Natten. Saknas mig.
Undrar vad som kommit i stället? I stället för
denna saknad. Livet, förmodligen.
Ja. Å vem skulle orka stå i kalla köer nu?!
SvaraRaderaNja... jo... kanske för en underbar kyss el två :)
Kram
Ooh, vilket intressant ämne. Jag saknar nog inte den tiden så mycket som jag minns den med stor värme. Men jag tycker mer om min man idag än jag gjorde då vi träffades för 19 år sedan då jag var så där hysteriskt kär. Han är intressantare och bättre och mer av sig själv nu. Jag skulle inte byta ut det för att få tillbaka "pirret". Det vore inte värt det.
SvaraRaderaJag är ganska nöjd med att ta det lugnt på fredagskvällar, jag...
SvaraRadera*ler* Asta och Åsa.. Njaa, jag saknar inte att vara i den åldern. Alls. Det är gott att vara där jag är idag. Och den jag är i dag. Och det där "pirret" var ju inte alltid positivt. För en annan var det snarare följt av rätt många besvikelser.. Men dansa!!!!! Åhhhhh, vad jag kan sakna det!!!
SvaraRadera