Att recensera "Kaffe med Rån"

Det är egentligen den 26:e, söndagen den 26:e januari. Men då klockan precis passerat midnatt, räknar jag fortfarande den 25:e. Våra kalasgäster har gått hem och jag har städat och diskat i ordning allt. Så sätter jag mig ner att recensera Bloggdalas senaste bok, ”Kaffe med rån” av Catharina Ingelman-Sundberg.

Jag skyndar ut på Bloggdalas torg. Natten nyper i mina kinder och det är svidande kallt ute. Stjärnorna är så överväldigande att jag måste stanna till utanför min midjehöga stenmur och bara andas av betagenhet. Omsorgsfullt stänger jag min grind och beger mig ut för att höra vad de andra invånarna på vår fiktiva gata tyckte om boken.

Ingelman-Sundberg är en helt ny bekantskap för mig. Har aldrig tidigare hört talas om henne, men då jag av ren nyfikenhet Gogglar henne upptäcker jag att hon är en historiker. Att hon skrivit prisbelönta, historiska romaner hittills. Och jag får det än svårare att gå ihop. För jag tycker om historiska romaner, men jag tycker inte särskilt mycket om ”Kaffe med Rån”. Faktiskt inte. Hur mycket jag än vill. Kanske borde jag läsa en av hennes tidigare böcker? För att ge henne en rättvis chans?

På bokens pärm har Katarina Mazetti skrivit att hon tycker att boken är en underbar skröna – med ett vasst bett. Och det verkar som om jag missbedömt ännu en författare. Mazetti har jag faktiskt tyck ganska bra om. Men nu undrar jag om jag uppfattat hennes böcker på fel sätt – om hon nu tycker att ”Kaffe med Rån” är underbar. För det tycker verkligen inte jag.

Nåväl. Boken handlar om Märtha Andersson 79 år. På äldreboendet AB Diamanten där hon numera bor, är saker och ting inte riktigt bra. Personalen ger de boende piller som de skall ta för att göra dem lugna och fogliga, allt för att själva komma undan med att göra så lite som möjligt. Märtha misstänker vad som är i görningen och smider en plan om att bara låtsas ta dessa piller.

Snart är hon tillbaka till sitt ”gamla jag” och tillsammans med Snillet, Stina, Krattan och Anna-Greta, andra boende på servicehuset, beslutar hon sig för att nog får vara nog och att Pensionärsligan, som de kallar sig, skall slå tillbaka mot det samhälle som svikit dem. Som brottslingar kommer de i alla fall inte få det sämre i fängelse än de har nu!

De förslagna och finurliga ligamedlemmarna har dock inte allt helt klart för sig och allt går inte riktigt som de räknat ut. Juggemaffian och den undre världen är inte något vem som helst kan ta sig an! Och polisen? Går alla lika lätta att lura? Utan att med vilja vilja förstöra något för den hugade, nytillkomna läsaren, måste jag lite sarkastiskt säga att: ”Jajamän!!! ALLA går att lura!! Tänka sig!!

Det är nämligen så. Att boken känns stolpig att läsa. Konstruerad och hoppig. Det känns som om Ingelman-Sandberg inte kunnat bestämma sig för genre; ibland är den lite mysigt ”gammelmodig” med arkaiska uttryck. Andra gånger är det en hård, nåja, kriminalroman och ännu en annan gång är det en vitt berättande skröna. Och för mig funkar det verkligen inte. Jag blir faktiskt mäkta irriterad. För inget känns äkta. Eller roligt. Eller engagerande. Eller spännande. Inte ens språket och dialogerna. Tyvärr.

Så jag rekommenderar inte boken. Men. Jag skall faktiskt ta och läsa en av Ingelman-Sandbergs historiska böcker. Kanske är hon bättre där? Det måste hon vara då denna bok sålts till 14 länder (?!!). Hon måste ju ha ett gott rykte att falla tillbaka på. Men hon kanske skulle ha hållit sig till att skriva en mer renodlad bok? Vem vet? Det lär jag veta när jag läst mer av henne.