Att stilla

Så stillar jag min upprördhet. Drar ner min flammande eld till en stadig låga. En låga som du ser om du vågar närma mig mitt ansikte och se mig i ögonen. Bara kom – och göm dig inte längre bakom min rygg, din skärm, din penna eller din icke namngivna person. Kom – ställ dig framför mig och uttala det du skrivit till mig, det du väst i telefon och möt min stadiga låga. Jag lovar dig, jag väjer inte med blicken.

Låt mig klargöra en sak: det är inte mycket jag räds. Ty, jag har ingen dold agenda, arbetar inte för egen vinnings skull och jag tycker inte saker och ting gripna ur luften, utan har för det mesta belägg för det jag säger. Att du hotar mig, via handskrivna brev, flåsande telefonsamtal, anonyma mail och inlägg bara matar min låga. Så fortsätt du.

Egentligen hade jag inte alls tänkt skriva det här. För jag känner inte at jag behöver förklara mig. Känner inte att jag behöver legitimitet för att ha de åsikter jag har, men ditt hat har under dagen drivit mig till att göra ett undantag. För ilska är inte konstruktivt. Det är förödande och uppslukande. Därför skrivet jag öppet till dig här. För första och sista gången.

Jag tänker ALDRIG rösta på Sverigedemokraterna. Och jag står för att det är ett parti med en ideologi sprungen ur främlingsfientlighet. Numera är partiprogrammet lite tillputsat och tillrättalagt, ty ledningen är inga simpla dumskallar. Man vet hur man värvar röster. Och om man röstar på SD tycker jag att man gott kan stå för det. Att man rakryggat kan säga: ”Ja, jag är medveten om SD:s historia och alla felsteg, men jag tror ändå på Jimmie Åkesson. Jag tror ändå att det är rätt väg att gå”. Jag är socialdemokrat. Och jag hymlar inte med de missar man gjort genom de drygt hundra år partiet funnits. Jag säger inte att sossarna inte gjort fel, förnekar inte ideologin, men kan ändå säga att jag TROTS det röstar för dem. Och sedan får man tycka som man vill om mitt val där.

Jag läser/hör hur du spottar ur dig ditt hat mot mig. Hur du säger att jag inget vet. Att jag borde bli rejält gruppknullad av araber/snittad i fittan av rejäla män. Att jag förmodligen aldrig har haft ett jobb/borde flytta hem till mitt hemland/att jag inte vet hur en arbetslös person i Sverige lever idag/att jag lever på bidragspengar/ att jag aldrig varit tvungen att ta emot det lilla bidrag som Sverige skänker sitt eget folk medan MENA-gruppen suger ur landet. Du kan alltså inte bestämma dig. Ibland anklagar du mig för att vara blatte på bidrag, ibland är jag en medelklassens svennehora som går PK-medias ärenden. Ibland är jag en landsförrädare och andra gånger borde jag inte inbilla mig att Sverige vill ha mig och mina gelikar. Hur F*N skall du ha det???

Jag är svensk. Född här, på västkusten. Mina föräldrar var ungerska arbetskraftsinvandrare och började arbeta dagen efter de kom till Sverige. De var 17 och 21 år. De har arbetat hela sitt liv här. I treskift på fabrik och sedan, när fabriken lades ner på annat håll. De har betalt skatt här. Sverige är mitt hemland. Jag har alltid haft höga betyg i skolan och vi syskon har alla läst på universitet och har alltid arbetat. Betyder detta något för dig? Säger det något om mig? Mer än att jag är som de flesta?

Jag har i mitt arbete och via mitt 20 år långa engagemang inom politiken träffat på massor av människor. Svenskar, nysvenskar. Det finns idioter inom ALLA grupper. Rasismen flödar överallt. Så vad vill jag egentligen säga med allt detta? Jo, att vilken etnisk/religiös grupp man än tillhör, har det föga att göra med debatten om främlingsfientlighet eller rasism. Det som betyder något är hur ett parti väljer att lösa ett bekymmer. Utifrån vilka grunder. Punkt.

Och det är så här: vi behöver alla varandra. Trots att vi egentligen inte tycker särskilt mycket om varandra. För allas handlingar hänger ihop och utan att samarbeta kommer vi att gå under. Så hissnande enkelt är det. Det går inte att utesluta folk, att tro att man kan härska isolerat någonstans. Inte här. Inte i något afrikanskt land, eller i något mellanöstern land. Världen idag har blivit mindre. Vi har blivit alltför hårt sammanflätade för att inte samarbeta. Så nästa gång du gamla skolkamrat påminner dig om hur ni skrattande spelade mig i skolspexet och härmade mina ord om att jag ”är en jugoslavungrare” – kom ihåg hur viktig etniciteten blev två år senare i det smutsigaste inbördeskriget i Europa sedan WW2. Och du, som utan att veta att mina pojkars far är från Kosovo, uttalade dig om att kosovoalbaner är svin, kom ihåg att det kanske blir en alban som kommer att rädda ditt liv.

Du, som skrivit hotbrev, efter hotbrev till mig, undertecknat ”SD – för Sverige i tiden” det kanske är jag som är den som hjälper ditt barn till att nå betyg i det allt hårdare skolklimatet. Och du, nästa gång du kommer till mig för att få ett lyssnande öra, en kram, eller ett lugnande handtag, var så säker på att jag, trots, min flammande vrede, inte kommer att stöta bort dig. För jag tror på människan. Vet att ditt och mitt öde är sammanlänkat. Att vi båda behövs. Så därför – se mig i ögonen nästa gång du vill mig något. Stå rakryggat framför mig och säg vad du tycker. Jag räds inte ditt öppna hat. Det är din patetiska, undangömda, offerroll jag föraktar.    

Så jag stillar mig nu. Vrider ner min vrede. Ty, din vrede och hat får du bära själv.