Att gå vidare

Kan man börja om på nytt och förlåta? Kan dåliga saker ha en mening, en berättigad existens? Kanske handlar det om tid? Om åldrar, om omfattningar? Kanske har det inte alls med det att göra? Tänk om det helt och hållet handlar om mig – min egen inställning. Och dig.

Jag har förstått att min förmåga att glömma och förlåta och gå vidare förkastas av många. Särskilt av andra berörda. Jag blir utestängd ifrån ältandet, från gemenskapen. Blir misstrodd och diskrediterad. För jag har väl inte förlåtit på riktigt? Inte gått vidare på allvar? Något måste ju ligga kvar och skvalpa, gnaga och skava?

Nej. Det gör faktiskt inte det. Gnager och skaver. Och varför det är så, därom tvista de lärde, för jag har faktiskt ingen aning. Jag vet bara att just jag fungerar så. På det viset. Att jag går vidare. Glömmer gör jag inte, förlåter gör jag inte heller alltid, men jag lämnar det och går vidare. Vill inte släpa mitt jag genom smutsen längre än nödvändigt. Vill inte hänga kvar i det som förgiftar och gör sjukt.

Och det uppfattas provocerande. Som om det inte gjort ont ”på riktigt”. Som om det faktiskt i sådana fall hade kunnat kvitta. I dået. Men det kvittade inte – då – men dået kommer inte tillbaka. Och att låta det infektera mitt nu är inget som jag är intresserad av. Det kan du få ha helt för dig själv. Var så god. Du är förlåten. Och jag går vidare.