Att betala den sista respekten

En borgerlig minnesceremoni. På den vackra skogskyrkogården med sina vackra kullar och porlande vatten. Så stämningsfullt och värdigt. Så väldigt mycket precis som jag vill ha det. Den dag jag dör.

Satt på en stol, två rader från kistan, en dag i förra veckan. Gavs tid att fundera, minnas, le och gråta. Och kände i djupet av mitt hjärta att jag gjort rätt. Helt rätt. Som redan hade valt denna typ av ceremoni inför det ofrånkomliga slutet. Det kändes tryggt.

”To pay the last respects”. Hur vackert klingar inte de orden? Det var det jag gjorde där, framför kistan. För jag tycker att det av största vikt. Oavsett vad livet givit innan. Så bör man vara en stor nog människa att ”betala den sista respekten”. Så har jag blivit uppfostrad och så har jag valt att leva mitt vuxna liv.

Ni förstår, när man deltar i en sista ceremoni, är med på en begravning, är man det lika mycket för att dela ett sista ögonblick med den som lämnar sin själs boning, som man är där för att hjälpa till att bära sorgen för de som lämnats kvar. Så har jag uppfostrats. Därför ”betalar man den sista respekten” till den bortgångne genom att lova att finnas där för de sörjande.

När jag går bort hoppas jag mina pojkar har många människor omkring sig. Många som kommer ”för att betala den sista respekten”. Kanske inte för att minnas mig, men för att dela mina pojkars sorg. För att stötta dem. Minnas med dem och få dem att le igen. På en borgerlig ceremoni. På en skogskyrkogård, med vackra kullar och porlande vatten.