En liten
replik. Något som liksom inte utvecklas utan stannar vid en viskning. Hör det
outsagda och dröjer vid det. Förlåt? Vänta lite nu.. Vad var det du egentligen
menade? Tvingar mig fram i samtalet, avbryter de andra och blir lite otålig.
Stopp. Nu vill jag veta. Hur tänkte du där? Diskussionen handlar om något som
är känt för alla de närvarande, men tydligen – återigen – minns vi saker och
ting olika. Eller? Nej, det är inte minnena som skiljer. Detta är något annat.
Detta
handlar om receptionen av dåets verklighet. Vad som var rätt och vad som var
fel. Hon påstår att hon var modig. Som orkade och stod ut. Förstår helt
plötslig att hon tycker att hon varit beundransvärd – som orkade. Inser att så
är hennes verklighet, det är den sanningen hon lever med. Hjärnan arbetar
snabbt: det måste också vara det sättet andra ser på henne. Många av de andra.
De i hennes kontext. De anser att hon är en hjälte, lite av ett levande helgon.
Och det är hon nog. Absolut. Oj.
I den
andra verkligheten återfinner vi dem som tiggde och bad. De som själva inte
kunde påverka sammanhanget, utan var beroende av henne för en förändring. De
som fick ta emot allt det hon orkade. Som inte valde att stå ut. De som bara,
helt enkelt, var tvungna att stå ut. I deras tomma ögon bestod modet av något
annat. Underligt. Underligt med perception av verkligheten. Underligt att vi
kan existera i samma. Men det kan vi. Och där och då var nog inte den enda
gången. Inte sista gången.
Sanningen är subjektiv, och historien i ständig förändring...
SvaraRaderaDär gick det att läsa in en hel del.
SvaraRaderaDet låter förstås som en efterkonstruktion, och som jag skrev om igår, att människan har ett sådant behov av se sina svårigheter som utvecklande och värt mödan.
SvaraRadera