Att bli pappa

Det plingade till i mobilen. Så var han pappa. Eller, han hade ju varit det i 17 år redan. Men nu skulle han verkligen få VARA pappa. Närvarande. Där. Det hade han inte fått den gången då. När han lycklig hade kommit hem från helgjobbet, hade hans kläder legat i ett par kassar på verandan. Ingen hade svarat på hans knackningar, ingen hade låst upp dörren. Ingen var kvar. Och han var inte välkommen att följa med.

De följande dagarna, veckorna, månaderna hade han gjort allt han kunnat för att få fortsätta vara pappa. Tigande och tiggande hade han bönfallit sina välställda föräldrar att bistå honom, utan att bry sig om förnedringen i den bistra sanningen; att de fått rätt. Att de hade haft rätt. Angående henne. Angående henne och honom. Och deras lille son. Men trots deras hjälp, deras kontakter, deras kunnande, hade han inte fått bli den pappa han så gärna ville vara.

Så gick åren. Han glömde aldrig. Men var aldrig välkommen. Och sonen växte upp med en helt annan berättelse, en helt annan sanning om sin far: han var en djävla snobbig idiot. Med inskränkta, rika, kalla föräldrar. Som hade tyckt att de var förmer. Så han hade lämnat sonen och mamman. För att återvända hem till sitt bekväma, djävla högfärdsliv. Nu var det de två, mot världen.

Men så fungerade det bara de få, bra dagarna. Att det var dem mot världen. För de flesta andra dagarna dracks det. Drevs runt på stan. Otaliga var de små lägenheterna, sommarstugorna och nedgångna klubblokalerna som han hukande uppehöll sig i medan de vuxna blev alltmera högljudda och arga. Så han växte upp. Och blev likadan. Hård, arg, misstänksam och höljd i ett utanförskap, alienerad från samhället. Så oböjligt otämjbar, att han 17 år gammal befann sig utkastad hemifrån. Med hans få ägodelar islängda i två kassar och utställda i trapphuset.

Det plingade till i mobilen. Meddelande ljöd: ”Nu är det din tur att ta hand om helvetet! Varsågod – din idiot till son är ditt ansvar, din fege djävel”. Så var han då far. Till en hård, knuten, besviken son. Som samhället tröttnat på. Som hans egen mor tröttnat på. Och han visste att han inte fick misslyckas. Inte han också.

Det ringde på dörren. Han önskade så att han hade fått vara pappa redan från början. Nu kanske det var försent. Och följderna kanske skulle bli katastrofala.