Frågan ställdes för snart ett år
sedan. Frågan om vad jag ville. Svarslös satt jag länge kvar. Även när jag gick
hemåt funderade jag på frågan. Så konstigt ställd! Vad jag vill? Hur menar man
nu? Vad jag vill vara, var jag vill vara?
Frågan har funnits hos mig sedan
dess. För svaret har varit svårt att finna. Ibland har jag trott att jag närmat
mig det, andra gånger har jag skymtat ett hastigt, flackande skimmer av vetskap
utan att kunna nå det. Banala saker som jag trott varit slutmålet har bara
lämnat ytterligare frågor. Ty, den yttersta frågan har visat sig vara: Vem vill
jag vara?
Och det svaret har jag inte. Alls.
Kan inte förmå mig att formulera det, inte ens inför mig själv. För nu har jag
förstått EN sak: jag har alltid formulerat vem, vad och var jag är genom att
definiera vem, vad och var jag INTE är. Och det är en stor skillnad mina
vänner. Och mycket begränsande.
Tidigt i livet valde jag vad jag inte
skulle bli. Vad jag inte skulle göra. Var jag inte ville hamna. Detta blev mitt
rättesnöre – det jag INTE ville. Och så strävade jag på utifrån det. Enbart.
Vilket begränsade mig. Det förstår jag nu. För om man definierar sig själv som
raka motsatsen till ett något som redan ÄR, gör man ett ickebefintligt val. Man
gör bara tvärtemot. Alltså, är jag egentligen inte min egen. Jag existerar bara
i ett negativ.
Så. Vem vill jag vara? Vad vill jag
vara? Var vill jag vara? Har ingen aning.
Vem är jag? En människa i behov av stor frihet.
SvaraRaderaVad vill jag ha? Frihet.
Var vill jag vara? Där jag har lust att vara.
Det är så enkelt. Men sedan börjar det svåra.
Jag sitter med liknande tankar! Måste bi ett inlägg snart om hur vilse jag känner mig i livet. Att byta jobb var nödvändigt, men i och med mammas död är det helt fel tillfälle för mig att börja om. Jag har inte alls den energi jag behöver för att bli den chef jag vill vara, och om jag inte kan bli den chef jag vill vara, vem är jag då?
SvaraRaderaVar förresten på samma möte som din kusin förra veckan, men jag såg honom bara, ingen kontakt. Funderade på att dyka på honom och säga att jag kände dig... Fast det skulle ju kunna riskera min anonymitet...
Å det där är jättevanligt tror jag. Antingen följer med det gamla, det man upplevt eller så gör man tvärtemot. Men vid båda sätten förlorar man till viss del sig själv. Men det är nog DU som du nu håller på och hittar igen och som får ta plats. Låter gott det. Kramar!!
SvaraRadera