Att drömma

En regnig, lite småruggig septembereftermiddag. Stinn av en fantastisk brunch i otroligt trevligt sällskap. Levande musik. Vackra jazztoner. Dämpad belysning. Inte så konstigt kanske att jag efter lite träning somnade på soffan. Drömde.

Drömde vaken, hörde mina pojkar röra sig i huset men samtidigt var jag inte där. Uppenbarligen arbetade jag. Satt i mitt klassrum med en otroligt stor hög papper på den minimala katedern. Min kollega hade ont i huvudet och vickade med en nedtuggad pappmugg. Det tog lite tid innan jag förstod piken – ordlöst bad hon mig gå och hämta en tablett som skulle blandas i kaffeslatten längst ner i muggen.

Reste mig upp och upptäckte att jag glömt ta byxor på mig. Drog i tröjan som gav efter och blev till en längre tunika. Så hördes en röst i skolans högtalare och en av mina elever ifrågasatte högljutt mina intentioner som lärare. Plötsligt stod denne elev framför mig och min kollega sträckte ut handen för att få sin huvudvärkstablett. Förvirrad insåg jag att jag inte hunnit hämta den. Och högen med papper upptog nu en stor del av golvet.

Plötsligt så regnade det i klassrummet. Gick och tände i taket för att kunna se bättre, men kollegan räddade upp situationen genom att dra upp markiserna. Och hela tiden hörde jag mina pojkar i bakgrunden. Hur deras mobiler plingade, hur de skrattade på övervåningen åt något klipp. Förstod ingenting. Var jag vaken eller sov jag?

Hur som helst är det mörkt nu. Mörkt på kvällarna. Ljusen inomhus räcker inte riktigt för att lysa upp. Det är lite för tidigt att säga, men jag tycker inte om det. Alls. Och detta är bara början.