Att höstdagjämna

Så var det så det var. Att dagarna numera är mera mörka än ljusa. Att det inte längre går att förneka de trista fakta att sommaren faktiskt är slut. Att hösten vinkar åt mig från alla håll och kanter. Inte alls burdust påträngande på något sätt, men trots det fullt synlig och självklar.

Bara över helgen har morgonpromenaden till arbetet fått ett annat filter. Plötsligt skiftar de flesta träd i lite gult. Solen hänger lite lågt och ljuden ifrån gässens sträck ljuder över hela nejden. Inte ens jag kan längre förneka det hela denna värld vet. Det är höst.

Förlåt mig. Förlåt mig för att jag dristar mig till att tala om det uppenbara. Tala om det som alla redan välkomnat och omfamnat. Men jag upplever det för första gången som detta jag. Förra året gick förlorat, ty då sov jag genom denna tid. Befann mig långt under täcket alla mornar med lågt hängande sol och guld i lövverken. Därför ser jag det på nytt nu. Utan att känna det jag hoppats känna, det jag projicerat fram att känna.

Ty, jag tänkte att detta mitt nya jag skulle bli vän med hösten. För min logiska hjärnhalva tjusas av höstens lynne, av det faktum att hösten förbereder för vila inför nytt liv. Men uppenbarligen hyser mitt nya jag ett än starkare tango-mode. En sinnesstämning som plockar upp höstens dova vemod och förstärker den till en molande värk. Det stämmer inte med det jag önskat känna.

Men. Livet är på det viset. Att allt inte passar alla. Och därför avser jag att ignorera det melankoliska molandet, minimera det så mycket jag kan. För hösten är hösten är höst. Som det alltid varit och alltid kommer att förbli. Och var i ligger glädjen att sluta fröjdas under delar av året? Varje år? Ingenstans.