Att ålderskrisa

Det slog mig fullt ut ikväll. Då vi satt och pratade, du och jag, på väg hem i bilen. Vi talade om drömmar man haft som liten. Och som lite större. Om saker man ville göra, uppleva och annat man ville få pengarna att räcka till. Det var då det slog mig. Att det här med ålderskris kanske inte alltid är en ålderskris. Det kanske mera är en nuharjagtillräckligtmedpengarocherfarenhetattförverkligadetjagdrömtomkris?

För jag har aldrig haft någon åldersångest. Någon noja över att nu; nu är det slut. Nu fyller jag 30! Eller 40! Har aldrig känt att livet lurat mig på några år, att det sprungit förbi mig och lämnat mig kämpande i kölvattnet. Nej, jag har varit där jag varit och varit nöjd med det. Inte saknat något och inte räds något. Ty ålder kan man inte göra något åt. Och det jag eventuellt förlorat i spänst i hyn, har jag med råge tagit igen i en tryggare grundad erfarenhet.

Men du, du har känt ångest. Velat stoppa tiden. Varit arg och känt dig lurad. Trotsigt har du vägrat vänja dig vid nuet och drömt dig bort till ett då. Men det börjar kännas bättre, säger du eftertänksamt där i bilen. Men du skulle vilja äga en motorcykel. Fortfarande, precis som du ville då. En sådan där stor, vacker Harley Davidson. Och då slår det oss båda att, ja, det är faktiskt nu du skulle kunna köpa en. Då fanns ingen möjlighet i världen.

Så skulle någon se dig susande fram en dag, så handlar det inte om någon ålderskris. Då handlar det om en livslång dröm om att äga en vacker HD. Och det handlar om att äntligen ha råd att köpa en. Och jag tänker: tänk om det är så det är för de flesta? Alla de, som mitt i livet njuter av en nercabbad åktur i en alldeles för ”ungdomlig” sportbil, de som äntligen kan köpa en snordyr, skitful, märkesväska? Tänk om de också enbart uppfyller en livslång dröm? Och inte alls ålderskrisar? Hatten av för alla dem då! För att de hyllar det drömmande barnet inom sig.