Summa sidvisningar

2013-10-05

Att ålderskrisa


Det slog mig fullt ut ikväll. Då vi satt och pratade, du och jag, på väg hem i bilen. Vi talade om drömmar man haft som liten. Och som lite större. Om saker man ville göra, uppleva och annat man ville få pengarna att räcka till. Det var då det slog mig. Att det här med ålderskris kanske inte alltid är en ålderskris. Det kanske mera är en nuharjagtillräckligtmedpengarocherfarenhetattförverkligadetjagdrömtomkris?

För jag har aldrig haft någon åldersångest. Någon noja över att nu; nu är det slut. Nu fyller jag 30! Eller 40! Har aldrig känt att livet lurat mig på några år, att det sprungit förbi mig och lämnat mig kämpande i kölvattnet. Nej, jag har varit där jag varit och varit nöjd med det. Inte saknat något och inte räds något. Ty ålder kan man inte göra något åt. Och det jag eventuellt förlorat i spänst i hyn, har jag med råge tagit igen i en tryggare grundad erfarenhet.

Men du, du har känt ångest. Velat stoppa tiden. Varit arg och känt dig lurad. Trotsigt har du vägrat vänja dig vid nuet och drömt dig bort till ett då. Men det börjar kännas bättre, säger du eftertänksamt där i bilen. Men du skulle vilja äga en motorcykel. Fortfarande, precis som du ville då. En sådan där stor, vacker Harley Davidson. Och då slår det oss båda att, ja, det är faktiskt nu du skulle kunna köpa en. Då fanns ingen möjlighet i världen.

Så skulle någon se dig susande fram en dag, så handlar det inte om någon ålderskris. Då handlar det om en livslång dröm om att äga en vacker HD. Och det handlar om att äntligen ha råd att köpa en. Och jag tänker: tänk om det är så det är för de flesta? Alla de, som mitt i livet njuter av en nercabbad åktur i en alldeles för ”ungdomlig” sportbil, de som äntligen kan köpa en snordyr, skitful, märkesväska? Tänk om de också enbart uppfyller en livslång dröm? Och inte alls ålderskrisar? Hatten av för alla dem då! För att de hyllar det drömmande barnet inom sig.

5 kommentarer:

  1. Jag tror jag hade mest ålderskris vid 25 :) Som sliten 4 barnsmamma.
    Nej, jag känner ingen panik alls kring min ålder. Min bästa tid är nu och så har jag känt i säkert 7-8 år.
    Det finns inget stort jag känner att jag missat eller så där.
    Däremot så känner jag av livets förgänglighet.
    Att mer än hälften har gått, att ålderdom väntar.
    Det kan skrämma.
    Kramen

    SvaraRadera
  2. Ålderskriser är väl just känslan av att vara på fel plats i livet. Sedan vet inte jag om man SKA uppfylla sådana där barndomsdrömmar. För de blir sällan det man föreställt sig och då kan krisen bara bli djupare efteråt. I alla fall tror jag inte man ska ta sig an en dröm mitt i en kris. Efter är bättre.

    SvaraRadera
  3. Jag hade en rejäl trettioårs kris. Men det berodde på att jag trodde att man var tvungen att prestera sig sönder och samman i livet och hinna med allt! Ja också var jag osäker över framtiden då. Men jag tror inte det blir så mkt till 40-års kris. Däremot så känner jag att åren de rullar, jag blir äldre och livet varar verkligen inte för alltid.

    SvaraRadera
  4. Jag tror att många som ser ut att "ålderskrisa" faktiskt bara har möjlighet att köpa eller/och göra detman drömt om. Ingen särskild åldersnoja här heller, kanske vid 25...

    SvaraRadera
  5. Jag har inte heller ålderskrisat. Ja, när jag skulle fylla 21 hade jag och alla mina kompisar en skojkris, 9-år-kvar-till-30-krisen, men jag har inte haft någon riktig kris. Men nu när mamma dog känner jag hur åren rullar undan och då kan jag må lite dåligt av att jag ännu inte hittat det jag brinner för i livet. Jag kan lugnt säga att om jag skulle vinna en massa miljoner så skulle jag säga upp mig på sekunden och inte sakna mitt jobb en sekund. Och det gäller precis alla jobb jag haft i hela mitt liv. Jag skulle så gärna vilja göra något annat i livet, men jag vet inte vad, och det kan få mig att krisa lite...

    SvaraRadera