Att måsskriklyssna

En repris. I kväll blir det en tanke jag publicerat förr. För i kväll saknar jag mitt rogivande hav. Alla ni som tillkommit som nya läsare: varmt och hjärtligt välkomna! Alltid varmt och hjärtligt välkomna!

Havet. Det öppna havet. Det oändliga vattnet. Som verkligen existerar som förstärkning till sinnesstämningar. Oavsett djupet hos dem, oaktat deras ljusstyrka. Jag är född här. Här på västkusten. På den öppna västkusten, den utan alla öar, kobbar och skär. Den med ett öppet hav som endast bryts av mötet med himlen. Jag måste ha denna vidsträckta öppna vidden, men jag kan inte bo vid randen av den. Låt mig förklara.

Havet har lika många färger och skepnader som en tänkande människa har sinnesstämningar. Vissa av dem älskar jag, då de lindrar min egen vilsenhet och stärker det lyckliga i mig; skrattet, leendena. Andra delar skrämmer mig, spär på min missmodighet, ökar min alienation. En fantastisk, sammetslen, rosa skymning, som är mättad av doften av salt och tång. 

Med fötterna nedkörda i vit sand som ännu är ljummen efter dagens sol och måsarnas skri i ett fjärran långtborta, mår jag fantastiskt. Jag tar djupa andetag för att bunkra upp av den förklarade luften. Den som mättar mig med sommar. Med de höga dynerna bakom mig njuter jag av att vara en del av ett större sammanhang, att höra ihop med alla de andra som också njuter av samma syn som jag, men samtidigt är jag lite dold för de andra, precis som de är dolda för mig, och min upplevelse känns exklusiv. Men ändå delad. 

Eller ta en iskall dag, mitt i den råkalla vintern. Havet är tystat av sig själv. Det håller sina hemligheter osynliga för oss under ett självvalt täcke. Jag går längs med randen av kanten. Snön knirrar under mina fötter och en ystert nytvättad sol sticker mig i ögonen. Varje andetag jag tar känns klart och välgörande. I allra högsta grad känner man att man finns här, just nu. Tankarna föds med lätthet och många stora frågor finner sin lösning. 

Eller en stekhet sommardag. Jag ligger på magen på min filt och handduk och blundar. Jag vill spara just detta ögonblick på burk, då det fyller mig med sådan tacksamhet, sådan lycka. Ledig, värme, salta bad. Sorlet av mina pojkar som spela strandtennis. Melonbitar ur plastlåda. Svettiga smörgåsar. Kylväskan ställd i parasollets skugga. Nonsenssamtal om allt och ingenting med de bästa människor man vet. Snabba dopp, långa bad. Lata dagar. Havets vidunderligt vackra sida. Men det finns andra gånger.

Jag skulle aldrig vilja bo precis vid havet. Inte här. På denna västkust. För havet kan möta mig på annat vis också. Långa, mörka månader med regnet piskande mot fönstren. Vid mitt älskade hav rullar en kompakt mörkgrå matta ut sig. Grå är himlen, grå är havet. Vinden får havet att höja och sänka sig i plågor. Det skriker åt mig och ger en röst till alla de som ofrivillig har fastnat i det. Genom vindens tjut hör jag alla deras röster. De kallar på mig. Vädjar till mig. Ilsket spottar havet vitt skum mot mig och river och sliter i mig. Måsarnas övergivna vemodiga skrik för mitt blod att rasa. Och längta. Bort. Efter något annat. 

Andra gånger väller en dimma fram över havet. Tjock och sjuklig bäddar den in allt i en våt filt. Inga älvor kan dansa i den dimman. Bara tjocka, feta troll kan ta sig fram. Detta hav skrämmer mig. Matar mitt tango-jag med melankoli. Inget här andas vän.

Detta hav är min nemesis: jag kan inte leva utan det, men jag kan inte leva på randen av det.