Det är i mellanrummen det sker. Det som ger den enklaste
mening en djupare innebörd. Det som lämnar utrymme till eftertanke och som ger
eftertryck. Pausen är av största vikt. Därför är det viktigt att den inte glöms
bort, skuffas undan. För då kan hela poängen försvinna.
Andra gånger är det av största vikt att ge röst åt
tystnaden. Ty det är ingen sanning att tala är silver och tiga är guld. Det är
en rekommendation, lika bra som vilken annan rekommendation som helst. Det vill
säga, ibland passar den, men långt ifrån alltid. Ge röst åt de så kallade
familjehemligheterna. Åt det förflutna. För i tystnaden kan våra själar dö.
I samma ögonblick som man lyfter upp något i ljuset, börjar
tala om det, så förlorar det sin förmåga att tynga med skuld. För det man talar
om kan bli förklarat, funderat kring. Missuppfattningar kan redas upp, eller så
kan man välja att lämna det bakom sig. För man vet, det är ingen hemlighet och
därmed behöver man inte bära det ensam.
Ergo, lyssna på pauserna men ge röst åt det outtalade.
Klokt. Någon lärde mig för ett tag sen att lyssna på pauserna i ett samtal. Det är där ordens tyngd landar. Viktigt också att lyssna på den lång tystnadens paus. Där ryms både smärta och glädje. Kram
SvaraRaderaÄntligen tid att läsa din blogg och njuta av dina kloka texter. Inte riktigt samma slags Paus kanske men jag är oerhört glad för mina lediga Fredagar. Att veta att det inte bara är tillfälligt, en semesterdag någon gång i bland...utan alla Fredagar, att min tjänst är Må-To! Vad jag önskar alla kunde ha det så, balsam för kropp och själ. Önskar dig en finfin helg! Kram
SvaraRaderaDu beskriver det så underbart vackert.
SvaraRaderaKram
Situationsanpassa, det predikar jag ofta. Det är viktigt att ta fram det mörka i ljuset och se hur det spricker, men ibland kan även tystnaden få plats, en behöver inte alltid täcka den med strömmar av ord...
SvaraRadera