Att kompromissa

Känslan kommer smygande. Då jag har garden nere och inte är beredd på den, märker jag den inte förrän den slår till med full styrka. Jag måste ta stöd och kväva kväljningen. Måste lugna ner mitt galopperande hjärta. Blir lite irriterad på mig själv. Förr skulle jag aldrig vara så oberedd. Jag skulle ha märkt av skiftningen redan när den bara var en tanke. Förmodligen innan ens du själv tänkte den.

Jag var en mästare då. Mitt yngre jag slår sig för bröstet. Hon påminner mig om att jag inte ens blev rädd då. Obehagskänslan kom ibland redan när man närmade sig gathörnet. När man såg vinklingen på persiennen i köket i huset. Det enda som fick vara kvar av den förlamande känslan var den molande värken i magen. Den kunde inte ens hon arbeta bort. Hon helt enkelt ignorerade den. Hon visste att hon måste. För det var som det var. Punkt. Inget skulle ändras. Förrän hon själv kunde välja. Annat.

Mitt vuxna, logiska jag förvånas över intensiteten i känslan. Fortfarande? Men jag trodde vi var färdiga med den känslan? Hade den inte redan analyserats, förklarats, förkastats, stötts och blötts? Uppenbarligen inte. Vuxna jag bestämmer sig för att kompromissa. Att köpslå. Om jag lovar att aldrig glömma mitt yngre jag – får jag vara ifred med mitt val? Kan jag få fortsätta det jag påbörjat, om jag lovar att aldrig sänka garden helt mera? Kanske kan det bli en kompromiss?

Vi blir överens. Tar i hand. Ett kraftfullt handslag. Och vi ser varandra i ögonen. Länge. Yngre jag och vuxna jag. Vi delar den molande värken. Så orkar vi båda vidare.