Att stilla sig

Och klockans tickande ekade i rummet. Egentligen köket. Eller var det sovrummet? Ja, sovrummet var det nog. För hon mindes doften. Doften av manglade lakan och solkyssta duntäcken. Farmorns låga stämma som läste aftonbönen och bad herrens änglar hålla sina händer över hennes barnbarn.

Eller var det ett annat sovrum? Med höga, rundade, halmfyllda madrasser? Där jungfru Maria blickade ner över sängen, med det lilla Jesusbarnet i sin famn och morfaderns snarkningar ifrån rummet bredvid, blandades med klockans tick tack. Sovrummet som hade en speciell doft, då de tjocka väggarna var gjorda av lera och målade med kalkfärg.

Rum att stilla sig i. Ljud att stilla sig till. Precis som det rytmiska dunk rälsen vaggar tåget till, eller det svagt svischande ljudet av en bil på en motorväg genom natten. Stilla sig, samla ihop sig. Maka undan alla kringirrande, lösa tankar. Låta sig vila.

Det är tid att stilla sig. För utan andningspauser accelererar vi tills ingen rytm hörs i något tickande. Det enda vi hör är det gälla vinandet av något som inte längre går att styra. Ett icke-ljud, skapat enkom för de som kommit vilse. Som inte stillat sig. Åtminstone ibland.

Så återvänder hon till att lyssna till tickandet. Av en klocka. Som påminner om andra klockor. I andra tider, andra liv. Då. Samma ljud. Samma hon. Men ändå inte. Och det är skönt att se det så. Att visst består, medan annat ändras. Hon är annan, men stillheten för henne är den samma.