Att mötas på samma nivå

Så många gånger. Så många situationer. Saker blir sagt med den bästa av intentioner. Och ändå blir det så smärtsamt fel. Så hudlöst skamligt. Och kvar finns bara funderingen om hur man skulle kunna undvika det. Nästa gång.

Såg höstens skolbio med mina elever idag: ”Äta, sova, dö”. En svensk social-realistisk film. Med svart humor och filmad genom ett grått filter. Om en tjej, Rasa (Rascha) och hennes pappa. Rasa arbetar på en salladsfabrik och hon försörjer sin pappa. De bor i en liten namnlös by på skånska landsbygden. I ett slitet hus. De är från Montenegro, men Rasa var bara en liten bebis när de kom hit.

Rasa förlorar sitt arbete, och hennes framåtanda och driv prövas. På många, många sätt. Och hon får en mängd goda råd. Av coacher, handledare. Som alla verkligen menar väl. Men det blir så fel. Hennes pappa älskar verkligen henne. Men det han säger blir inte rätt. Rasa är så klok, men det klaffar inte. För människorna möts inte på samma nivå.

Det är inte förrän man kan mötas på samma nivå som alla i kommunikationen faktiskt ärligt kan förstå varandra. Det visar filmen på ett smärtsamt sätt. Den visar annat också, men detta fastnade hos mig. Det är en vemodig, långsam film. Värd att se för den som har tid att fundera, kontemplera. Något ungdomar i skolan, idag, inte tycktes ha. De sov.