Att storma

Det stormar på västkusten i kväll. Ute ryter vinden och går bärsärkagång i det som inte alls särskilt längesedan varit dess hem att fritt virvla runt i. Nu finns där hus, byggnader och människor som helt utan att be om lov, flyttat in. Därför sliter stormen rasande i dessa styggelser. Utan att förvarna, utan att be om ursäkt.

Regnet piskar mot rutor som står i vägen. Får dem att bågna och svikta. Tegelpannor studsar mot asfalt och gräsmattor. Havet piskar mot den vita sandstranden och mot hamnens vågbrytare. De ouppdragna båtarna hukar sig och spjärnar emot när stormen och vattnet river i dem. Det är alle man för sig. Ingen nåd. Inget förbarmande.

Det är så här det är. En storm är en storm är en storm. Oavsett hur mycket vi civiliserats. Oavsett hur smala och välanpassat uppkopplade vi blivit. En nyttig lektion i att inse ens litenhet. I allt det stora. Ty, det finns saker vi inte råder över. Oavsett vad vi lurats att tro. Det är det stormen väsande viskar till mig där jag står bakom gardinen i mitt köksfönster, blickande ut mot den mörklagda gatan.