Att recensera "Sju jävligt långa dagar"

Så var det åter dags – Bloggdala samlar sina invånare på det lilla torget för att diskutera den senaste boken. Jag skyndar mig ut innan dagens solljus bleknar bort. Vi har läst ”Sju jävligt långa dagar” av Jonathan Tropper, och skall nu avslöja för varandra vad vi tyckte om boken.

Det är en bok som är lätt att läsa. Med ett direkt tilltal och ett enkelt språk, utan att på något sätt vara trivialt och simpelt. Som läsare kastas man in i berättelsen: ” ”Pappa är död”, säger Wendy lite sådär i förbifarten, som om det har hänt förr, som om det händer varje dag” är det första att läsa. Och sedan bjuds man på en lätt hisnande historia. Som ändå är vardaglig. Hopvävd på ett intelligent vis.

Boken beskriver sju dagar i familjen Foxmans liv. De sju dagarna de skall sitta shiva för sin döde judiske far. Berättaren i boken, Judd, kommer motvilligt tillbaka till sin barndoms hem för att återse sin mamma, sin äldre bror Paul, syster Wendy och lillebror Philip. Dessa starka, egensinniga personer skall försöka låta bli att ironisera ihjäl varandra av respekt för deras far. Det går sådär.

Via Judd tecknas alla karaktärer och mejslas fram under historiens gång. Och precis som i andra utvecklingsromaner, genomgår karaktärerna en metamorfos, en förändring, allteftersom. Det intressanta är tanken, om människorna verkligen ändras, eller om det enbart handlar om att berättaren mognar och kan se på dem och händelser ur ett annat perspektiv. För här utvecklas Judd just av den anledningen att han återvänder hem, och inte för att han lämnar hemmet.

Under de sju dagar man får följa familjen får man också inblickar i scener från deras liv. Händelser som främst har varit av betydelse för Judd, men som också låter en närma sig de övriga familjemedlemmarna. Dessa scener är många gånger dråpligt beskrivna och hela boken genomsyras av en svart galghumor. Judd har ju trots allt två månader tidigare kommit hem för att fira sin frus födelsedag och hittat henne i säng med sin chef. För att komma vidare i livet, tar han till familjen Foxmans främsta vapen; galghumorn.

Jag tycker faktiskt om boken. Just för att karaktärerna tillåts få djup och för att de är mångfacetterade. I början var jag avvaktande då jag tyckte den var fånigt, grabbigt skriven, men allteftersom jag fortsatte läsa förlät jag den för det första intrycket. Jag kan rekommendera den varmt. Varje gång.