Vet inte varför det är en tanke som fäster sig i tankebanan.
Just i kväll. Just nu. Kanske är det någon som sagt något i något tvprogram,
radioprogram, programprogram? Kanske är det som det brukar, att det ena ger det
andra? Kanske är det den allestädes närvarande förmågan att se stoiskt och
praktiskt på det som händer och sker. Vem vet? Men så är det. Att jag tänker på
det i kväll.
2003. En morgon i slutet av maj. Och första gången i mitt
höll jag på att svimma. Jag hade smällt i gatan. På ett övergångställe.
Sekunden innan hade jag susat nerför den långa backen ner mot viadukten på min
cykel på väg till arbetet. Det var en ljuvlig majmorgon, med löfte om sommar i
luften. Försent förstod jag att det var oljefläckar på cykelvägen, inte
strimmor av mörkare asfalt.
Första gången cykeln är på väg att försvinna under mig
parerar jag väl. Lyckas få den på rätt köl. Andra gången går det inte lika bra.
Cykeln flyger i backen och efter att styret knockat mig i bröstet slungas jag
på rygg med ett krasande. Det svartnar för mina ögon, men innan jag försvinner
skriker jag i panik. Jag har en barnsits på pakethållaren, som bara minuter
innan innehållit min skatt i livet – min lille 3-årige B. Strax innan jag
försvinner kommer jag ihåg att jag hunnit lämna av honom på förskolan. Sedan
hör jag bara sirenerna. Någon har ringt efter ambulans.
Haltande tar jag mig vid tio-tiden till arbetet. Det ligger
bara 500 meter från vårdcentralen och ett sprucket bröstben och ett par
spruckna revben är ju liksom inget att göra något åt. Det kommer att läka.
Inget farligt. Däremot känner jag djup oro på kvällen. Jag har börjat blöda.
På lunchrasten dagen efter åker jag akut in till läkaren. Som
konstaterar att jag i vecka 12+4 fått missfall. Det krävs skrapning. Och
fruktansvärda blödningar. Som kommer stötvis. I klumpar. Och jag vet att
lillebror inte finns längre.
I augusti mår jag dåligt. Fortfarande. Förstår ingenting.
Tills jag till sist söker upp läkaren jag träffade i maj. Jag är gravid. I
tredje månaden. Och ingen fattar något. För det är egentligen inte möjligt. Då
jag inte haft någon mens sedan missfallet. Och jag uppenbarligen varit gravid
sedan slutet av maj. När lille L föddes hade jag varit gravid 12 månader i
sträck. Men också hunnit med ett missfall. Med skrapningar. Så en lillebror
dog. Och en överlevde. Visst är livet konstigt ibland? Rätt ofta?
Minns mina missfall! Fick två stycken mellan tvåan och trean. Första tog jag som ett i statistiken. En av tre graviditeter slutar i missfall ( iaf tidiga). Men när jag drabbades andra gången kändes det fruktansvärt orättvist och mycket värre. Lyckligtvis lätt att bli gravid så den dök hon upp.....Lillfia!
SvaraRaderaOj vilken händelse, Det måste ha varit väldigt jobbigt känslomässigt att först ställa in sig på det ena och sen det andra. Kram. =)
SvaraRaderaOj vilken grej. Missfall är svårt. Har själv haft tre på raken väldigt tätt efter varandra. Men det var väldigt tidiga missfall, så det skulle inte vara onormalt. Men det var onormalt för mig och den där tredje gången blev för mkt. Kramar!
SvaraRaderaFy vad du har varit med om vännen.
SvaraRaderaMen det var fint skrivet.
Det kanske låter konstigt men det kanske var någon mening med att det blev som det blev, annars så skulle du ju inte haft den son som du har nu utan en annan pojk.
Kramar i massor finaste du / Jane
Åhh, jag fick oxå göra en skrapning efter ett missfall innan jag fick min son. Och blev gravid raskt igen... Och sorgen blev, för mig, aldrig så stor. För mitt foster dog tidigt och jag visste det. jag krävde att barnmorskan testade, för jag kände att fostret var dött, men testet visade att jag var gravid. Vi skulle göra fostervattensprov, så vi var på ett tidigt ultraljud och jag sa till (den manlige) läkaren att det inte fanns nått barn. Och jag såg blickarna läkaren utbytte med min man, blickarna som sa "hysteriska fruntimmer"... Men fostret visade sig vara dött, det hade dött redan i vecka 5, även om barnmorskan testade i vecka 10 och vi skulle göra provet i vecka 12... Mannen sörjde, men för mig blev det jag redan visste bara bekräftat. Och sen blev jag raskt gravid med sonen och han är en fantastisk människa, och jag hade aldrig fått träffa honom om det första fostret klarat sig. Så jag är numer bara tacksam, även om det kan låta hemskt! Min dotter brukar tala om fostret som sin storasyster, så hen finns fortfarande kvar hos oss, men bara som en fin tanke!
SvaraRaderaVackert skrivet om en uppenbarligen hemsk och omskakande upplevelse. Men så är livet ibland. Oförutsägbart hemskt och vackert på samma gång...
SvaraRaderaSom jag grät då jag läste den.
SvaraRaderaHoppas allt är bra med dig!
KRAM