Att en annan gång

Du är så. Så. Sååå MYCKET! Så himla PÅ hela tiden! Som om hela du vore VERSALER jämt och ständigt. Lägg av! Komma här och komma. Med din förbannade ”medvetenhet”, din förbannade ”kamp”. Som du slänger i ansiktet på mig, på oss, jämt och ständigt.

Det är väl så j*a bra att du vill ta upp ”kampen”. Men gör det utan att blanda in mig. Utan att kräva något av mig. Jag har ju faktiskt ett liv. Skall ju faktiskt storhandla. Plantera vårblommor. Ut på tjejmiddag. Baka bullar till fotbollssammanddraget. Du vet – LIVET?!

Jag förstår inte riktigt vad du menar? Insinuerar du att jag lever i en skyddad kokong??? Bara för att jag faktiskt inte orkar bry mig?? OM ”kampen”. Jag skiter väl i ”alla människors lika värde”. Ja, alltså, jag skiter inte i det – men Sd har ju faktiskt liite rätt.. Liiiiiite rätt i det där om att de flesta som kommer hit faktiskt utnyttjar systemet? Tycker jag. Faktiskt. Men visst är de lika mycket värda. Alltså, det är ju inte så att jag skulle, typ, slå någon eller så. I alla fall inte ett barn.

För, vaddå att det här med lika människovärde skulle gälla mig? På vilket sätt skulle mitt värde sjunka? Om andras sjönk? Du bara snackar en massa pk-skit. Gör dig viktig! Din irriterande subba. Jag är alltid lika mycket värd. Vaddå, att allt hänger ihop?? Är du galen? Jag är ju inte flykting. Jag är inte någon homo eller så. Jag vill hem till mitt fredagsmys. Och gå på tjejmiddag. Inte ut på någon jävla promenad för tillsammansskap. Inte denna helg. Kanske nästa.

En annan gång. Men bara för att du tjatar så. Och får mig att se dum ut inför de andra. Även om de inte heller kommer att gå. För du är så jobbig och får andra att se dumma ut – bara för att du ”engagerar” dig. Så jag skall väl gå. En annan gång. Inte nu.

Och en annan gång kom aldrig.