Att missmatcha personligheter

I veckan stötte jag av en händelse ihop med henne. Vi brukar inte ses. Har väl inga direkta beröringspunkter. Våra liv korsar inte varandra och så där vid en direkt anblick har vi föga utbyte av varandra. Vi är för olika. Och inte särskilt intresserade av varandra.

Men jag har läst en blogg hon skrivit. För ett år sedan eller så. Vackra, oändligt vackra berättelser och betraktelser. Skrivna med lätta fingrar mot tangenterna och liksom framspelade vid datorn. De var fyllda med vackra ord och meningar som doftade av sommarmorgnar. På ett underfundigt vis förklarade de olika delar av livets gåtor. Mycket stod klart i dess rader. Och jag smakade varje ord.

Så träffade jag alltså henne. Och en aningens skamsen vände jag mig mot henne – hon som var så förklarad, så tydlig och kristallklar i sina tankebanor. Och blev konfunderad. Punkterad. Och besviken. Ja, faktiskt. Besviken. För hon var hon, enbart i sina texter. Inte annars. Ur hennes mun hoppade plattityder. Hennes blick kunde inte vila en sekund vid något, meningar lämnades oavslutade och hon avbröt ideligen andra, utan att ha något viktigt att säga.

Min upphöjda kompositör löstes upp. Och blottade en lite självgod, icke grundad människa. Så typiskt. Och lite snopet. För inte hade hon bett om att jag skulle älska hennes texter, tjusas av dem. Inte anade hon vad jag läste in i dem. När jag kom hem läste jag om några av hennes texter. Och såg på dem med hennes ögon. Och insåg att de var bra. Men inte mer. Så underligt! Att personligheter kan vara så omatchade. Så oväntat just här. Vilken förlust.