Att vakna upp

Kaffet är ångande varmt. Ångan singlar uppåt och kalla händer värms mot den varma muggen. Värmen är avstängd någon vecka tillbaka, så den kyliga vårvinternatten dröjer sig kvar som kalla svepningar över golven. I mörker hade detta varit av ondo, men den tidiga morgonen till trots finns det att njuta av: ljuset - det välsignade ljuset!

Helt skirt, lite prövande och försiktigt kryper det över kullarna och möter dagern. Helt nytvättad och fräsch, knuffar den ursäktande bort mörkrets natt och den börjar städa rent efter frosten. Från fönstret följer min blick dessa tidigaste strålars väg genom trädgården. Ser hur de träffar nyvakna knoppar och hur de smeker trädens ännu kala grenar.

Jag betraktar ömt hur försiktigt världen vänder sitt anlete mot ljuset. Som om man inte riktigt vågar tro på det, som om man inte riktigt vågar lita på, vis av erfarenhet, att detta ljus åtföljs av den efterlängtade värmen. Ty värme krävs, för att allt som är nyknoppat och nyfött, skall kunna fortsätta leva. 

Denna tidiga morgon vaknar försiktigt, tvekande. Vågar inte riktigt lita på ljuset som möter dess nyvakna ögon. Allt är återigen nytt, pånyttfött, tvättat av den långa mörka vintern. Med den varma kaffemuggen i handen ler jag åt morgonen. Liksom knopparna när jag ett hopp om den kommande värmen. Så längtar jag också efter ännu fler ljusa morgnar, det mera mogna ljuset, det gyllene, omfamnande ljuset.

Jag dricker ur. Och drar på mig mina värmande tofflor - ty ännu värmer inte ljuset.