Att snubbla

Mitt i natten. Det är mitt i natten och i skenet av min iPad skriver jag dessa rader. Lite som i smyg. Som om jag i hemlighet smugit till mig ett par extra minuter där ingen tid finns. Med snabba fingrar mot skärmen gör jag så gott jag kan. Trots att. Trots att tiden egentligen inte finns, trots att den redan sprungit förbi mig och lämnat mig i kölvattnet.

Jag har sprungit. En mil. För jag tänkte att det kanske skulle hjälpa. Jag har dammsugit noggrant och torkat golv, lister och köksluckor. För jag tänkte att det kanske skulle hjälpa. Jag har vikt tvätt, sorterat och plockat, lagat middag och diskat. För jag tänkte att det kanske skulle hjälpa. Jag har arbetat, pratat och skrattat. Levt. Men inget har hjälpt.

Jag snubblar. Igen. Men utan att kortandas, utan att glömma mig. Jag är bara helt tom. Blank. Utan. Sedan i måndags har jag försökt. Med nya saker varje dag. Precis som idag har jag levt. Skrattat, rört på mig, arbetat, funnits. Men ändå inte. I måndags, när jag skyndade från ett möte till ett annat snubblade jag plötsligt. Jag kände mig helt främmande i situationen, bortkopplad och överflödig. Och den känslan har ingenting hjälpt emot. 

Du ser det inte. För jag har ännu inte bestämt mig för om jag skall låta det synas. Därför skriver jag dessa rader på stulen tid. I mörkret. Mitt i natten. För jag hoppas fortfarande. Att i morgon, DÅ kan jag städa bort det. Springa bort det. Skratta bort det.