Summa sidvisningar

2014-03-16

Att vila

Så ligger ni här och vilar. Sida vid sida. Var det så ni ville ha det? Bestämdes det av någon annan åt er? Eller var det en önskan – er önskan? Ni delar till och med sten; på var sin sida av den ljusare finns era namn inhuggna. Det rasslar i pilträden runt omkring och den spruckna jorden i gångarna låter vinden driva dess ljusa damm över inskriptionerna.

Här ligger ni och vilar. Till sist. För inte vilade någon av er när tiden var innan. Förr. Hur var det då, egentligen? Kände ni aldrig efter? Eller räckte inte ens tiden till det? Till att känna efter? Strävsamma, bruna arbetshänder. Torra, spruckna arbetarfingrar. Knäppta i bön, rinnande över rosenkransen. Händer som sällan vilade.

Nu finns inget annat än vila. Den eviga vilan. Var den som ni hade tänkt er? Som ni trott? Gudasänd? Var det någon som hade sett ert hårda arbete och belönade er för det? Medan jag sakta och ömt rengör de fotografier av er som finns på stenen, önskar jag just det innerligt. Ty inte hann jag uppskatta och förstå ert strävsamma liv. Jag uppskattade er kärlek, er värme. Men jag förstod aldrig varför händerna aldrig vilade.

Hoppas ni vilar nu. Att sprickorna i händerna läkt. Att det verkligen var som ni trodde: att arbetar man väl, får man vila i evigheten. För er skull hoppas jag det.


1 kommentar:

  1. Så fint du skriver, och så ömt du vårdar minnet!

    SvaraRadera