Att färdas

I tystnaden hör man ändå ljud. En klocka som tickar. Avloppsrör som brusar. Vinden som river i träden i dungen. I luckorna i det som sägs hör man det som förblir outsagt. Mina ohörande öron hör mer än jag vill, än jag orkar ta in. Lika oskyddad som björkarna som kryper ihop i vinden, försöker min hörsel ta sig allt längre in, skydda sig, bortom tinnitusens sorl.

För kanske är det som hörs blott ett resultat av det aldrig avstannande ljudet i örat? Det som låter som tunga arbetsskor mot en grusgång, en evig promenad? Om vi kan säga att det är det, behövs ingen hänsyn tas till det som egentligen sagts bortom de uttalade orden. Då kan tystnaden få vara tystnad. Pauserna mellan meningarna, orden, vara just pauser. Inget annat. Och mina öron kan få ro.

Ty, i tystnaden färdas man åt alla håll. Minnena drar med en på hissnande resor. Till platser man försökt glömma. Till känslor man bemästrat, stoppat undan. I den tystnad där man ändå hör ljud, hör man saker man trodde man aldrig skulle behöva lyssna till igen. Och med ens känns mycket förgäves. Och färden som gjorts och resan man företagit sig känns bortkastad. Om inte tystanden får vara just tystnad.

I tystnaden hör man ändå ljud. Så jag riktar mitt öra mot stormen. Ty det är alltid så jag mött saker och ting. Rakt på. Utan att huka mig.