Det går inte. Går inte att kuva tankarna. Bångstyriga hoppar
de omkring och gäckar. Ofullständiga, oavslutade, pockar de på uppmärksamhet.
Slutna är de, utan början och utan slut. Tankar som inte går att tänka. Som
inte leder någon vart. Varken hit eller dit.
Det går inte. Att få ut något vettigt ur dem. Att få dem att
bilda en helhet, en känsla, ett minne. Underfundigt lämnar de tillräckligt
mycket spår för att berättiga sin existens, men illfundigt ger de inga
ledtrådar till varför. Så jag sitter här. Villrådig och med en känsla av att ha
blivit lurad. Utan att veta om varför.
Det går inte. Fungerar inte med sådana tankar. Som inte ger
sig av. Som inte låter sig fångas. Uttryckas. Ringas in. Likt sömniga, äckliga
flugor surrar de hela tiden i bakgrunden. Luras om sin storhet. Jag är här. Med
känslan av att jag borde var där. Utan att veta var där är.
Det går inte. För det känns som om något glömts bort, missats.
Det känns som om någon sårats, stötts bort. Och tankarna fnissar kokett. Utan
någon ansats att hjälpa till. Så här sitter jag. Med tankar. Som inte är hela.
kram hörru och tack för dina värmande kommentarer hos mig. Du är alldeles underbar!!
SvaraRaderaGahh, där är jag nu. med förvirrade tankar som hoppar hit och dit, och galna drömmar som jag tror har hänt nät jag vaknat, och förvirrade saker jag säger till min familj eftersom jag tappar bort mina ord... Tur att jag fortfarande kan skriva något så när... Tack för alla dina fina kommentarer inne hos mig. Det värmer. Och jag vet att du förstår precis!
SvaraRaderaHoppas att du får en bra vecka!
SvaraRaderaKramar