Att recensera "Svinhugg" av Marianne Cedervall

Så kan jag åter vara med – på att recensera en Bloggdalabok. Den förra, ”Örfilen”, kämpar jag fortfarande med och nu när den vackra, spröda våren närmar sig, finner jag det allt svårare att ta mig igenom den. Men, att skyndsamt stänga grinden till mitt lilla stenhus, och med nytvättade trädgårdshänder, ta mig till torget att diskutera ”Svinhugg” är inga bekymmer.

Utan vidare omsvep kan jag erkänna att jag tycker om boken. Den var otroligt enkel att läsa, lätt att komma in i och Cedervall behandlar språket med respekt. Inga krusiduller och så, men likväl en hedersam gnutta respekt. Språket passar boken och berättelsen och jag tycker om skrönan. Det är inte första boken i denna genre vi läser, ”Kaffe med rån” av Catharina Ingelman-Sundberg tillhörde samma. Den lite småputtriga, mustiga historien, som egentligen handlar om olycka och död. Eller i alla fall lite kriminalitet. Men där jag inte alls tyckte om ”Kaffe med rån” klarar sig ”Svinhugg” mycket bättre.  

Den handlar om Mirjam och Hervor. Och en mycket händelserik sommar på Gotland. Mirjam är återvändaren och Hervor är hennes nyfunna väninna från Lappland. Tillsammans rustar de upp ett kapell. Och smider sina hämndplaner. Eller åtminstone Mirjams hämndplaner. Tre män befinner sig, utan att de egentligen anar det, i skottgluggen. De är de männen som orsakade Mirjam total förnedring för många år sedan och det är deras verk att Mirjam befunnit sig i Lappland under flera år för att bygga upp sig själv som människa igen.

Jag tycker om att läsa om kvinnornas vänskap. De är starka och tillsammans bildar de en urkraft. Hervor är välsignat chosefri och genom hennes tro på sin väninna sätter hon igång uråldriga krafter. Cedervall tecknar dessa kvinnor väl. Och även antagonisterna skildras med, om inte med hjärta, så med en mänsklig humor. Trots deras oduglighet som medmänniskor, framställs de i en ömkande dager. Man tycker allt liiite synd om dem. (Men bara lite)

Så. Så långt allt väl. Vad jag hade svårare för var Mirjam relation till sin dotter. Den kändes så otroligt konstlad. Så fånig. För om nu dottern var så duktig på ekonomi och administration så måste hon ju känna till den världen och veta att det var många bolag som arbetade som de tre männens bolag? Med bulvaner och andra människor som de lurade pengarna av? Jag förstår inte riktigt hennes ilska gentemot hennes mor? Dessutom irriterar Mirjam rädsla för Kronofogdemyndigheten mig.  Jag blir rentav lite arg. Kanske för att jag själv känner folk som lever med skuldsanering och jag tycker inte att de är mindre värda människor för det.

Men. Min samlade åsikt blir i alla fall att det var en helt ok bok. Inget kittlande mästerverk, men helt ok att läsa och ta till sig de dagar man vill le lite gott. Bra gjort Cedervall!