Att dofta in våren

500 inlägg har det blivit. Står det i statistiken. Med detta så är de 500. Ett jubileum som borde firas och slås på pukor inför. Men min kväll är tyst. Och lite trött. Doften av gödsel dröjer sig kvar i rummet trots att dörrarna till uterummet varit stängda ett tag. Så är det att bo där vi bor: mellan vidsträckt hav, böljande kullar, rytande fors och stilla å. I en stad, men precis utanför, med bara 100 meter till en jordgubbssjälvplockning på sommaren. Och 100 meter till gödslade åkrar under tidig vår.

Såg vitsippor idag, blinkande yrvakna mot den klara solen. De vände sina ansikten mot värmen och fick mig att glömma bort de torra löv från hösten som skymt dem. De fick mig att le. Precis som dammet ifrån kommunens sopbilar. Sakta, sakta, sopade de rent vägarna från vinterns halkgrus. Och beredde en väg för andra tider, nya tider.

Bångstyriga cabrioleter for blänkande förbi mig och mopeder sladdades intill vägkanten. Gödseln spred sin vårdoft över nejden. Småfåglarnas kvitter blandades med fiskmåsarnas rop. Detta är min vår. Våren i min bygd. Så även om snön faller över oss om en vecka, vet vi att det bara blir ett sista besök. Ett kortvarigt ett. För NU är det baske mig vår!