Samma
parkeringshus. Grå betong. En strimma dammigt ljus som faller snett uppifrån de
gallerförsedda öppningarna närmast taket. Tafatt graffitti som pryder de tjocka
pelarna mellan bilarna. På fotot, taget genom ett filter, står han lojt lutad
mot väggen. Röken från jointen singlar sig mot taket. En dimmig blick, dold
under en kepsskärm och kamouflerad med trots, undgår att möta betraktarens
blick. Ena benet, böjt bakåt, vilande mot väggen. Ögonbrynet piercat och vid
halslinningen på tröjan skymtar toppen på en stor tatuering.
Ett
parkeringshus. På västkusten. Nu. Frodas drömmar om att man hade varit någon
annan. Om man bara bott på andra sidan Atlanten. Om man bara hade cash att dra
härifrån. Om man bara hade. Om man bara. Om man. Om.
Samma
parkeringshus. Grå betong. Ett hårt lysrörsljus studsar mot ett ingenting.
Luften är gammal urin. Och till och med ekot saknar klang. Tafatt graffitti som
pryder de tjocka pelarna mellan bilarna. På fotot, taget genom ett filter, står
han utmanande lutad mot en parkeringsautomat. Glöden på jointen bränner igenom,
medan händernas fingrar formar tecken, ett budskap till betraktaren. De alltför
stora byxorna ser inte ut att höra ihop med det smala linnet. Tatueringen på
det rakade huvudet berättar om en återvändsgränd.
Ett
parkeringshus. På västkusten. Nu. Fast på andra sidan Atlanten. Finns samma
meningslöshet, samma tröstlösa liv. Också här funderar man. Om man skulle haft
cash att dra härifrån. Om man bara hade. Om man bara. Om man. Om.
Parkeringshus
finns överallt. Dimmiga blickar som inte möts. Händer som ihärdigt skjuter
ifrån sig. De möjligheter som faktiskt finns. De enklare drömmar som man kanske
kunnat uppfylla. Det spelar ingen roll om man drar. Dit. Om man inte hitta sig.
Här.
Det är den tröstlösheten, den icke existerande framtiden, som måste förändras. Alla har rätt till hopp, till en framtid!
SvaraRadera