Att eftersträva det eftersträvansvärda

Samma parkeringshus. Grå betong. En strimma dammigt ljus som faller snett uppifrån de gallerförsedda öppningarna närmast taket. Tafatt graffitti som pryder de tjocka pelarna mellan bilarna. På fotot, taget genom ett filter, står han lojt lutad mot väggen. Röken från jointen singlar sig mot taket. En dimmig blick, dold under en kepsskärm och kamouflerad med trots, undgår att möta betraktarens blick. Ena benet, böjt bakåt, vilande mot väggen. Ögonbrynet piercat och vid halslinningen på tröjan skymtar toppen på en stor tatuering.

Ett parkeringshus. På västkusten. Nu. Frodas drömmar om att man hade varit någon annan. Om man bara bott på andra sidan Atlanten. Om man bara hade cash att dra härifrån. Om man bara hade. Om man bara. Om man. Om.

Samma parkeringshus. Grå betong. Ett hårt lysrörsljus studsar mot ett ingenting. Luften är gammal urin. Och till och med ekot saknar klang. Tafatt graffitti som pryder de tjocka pelarna mellan bilarna. På fotot, taget genom ett filter, står han utmanande lutad mot en parkeringsautomat. Glöden på jointen bränner igenom, medan händernas fingrar formar tecken, ett budskap till betraktaren. De alltför stora byxorna ser inte ut att höra ihop med det smala linnet. Tatueringen på det rakade huvudet berättar om en återvändsgränd.

Ett parkeringshus. På västkusten. Nu. Fast på andra sidan Atlanten. Finns samma meningslöshet, samma tröstlösa liv. Också här funderar man. Om man skulle haft cash att dra härifrån. Om man bara hade. Om man bara. Om man. Om.

Parkeringshus finns överallt. Dimmiga blickar som inte möts. Händer som ihärdigt skjuter ifrån sig. De möjligheter som faktiskt finns. De enklare drömmar som man kanske kunnat uppfylla. Det spelar ingen roll om man drar. Dit. Om man inte hitta sig. Här.