Att tänka

Det går inte. Går inte att kuva tankarna. Bångstyriga hoppar de omkring och gäckar. Ofullständiga, oavslutade, pockar de på uppmärksamhet. Slutna är de, utan början och utan slut. Tankar som inte går att tänka. Som inte leder någon vart. Varken hit eller dit.

Det går inte. Att få ut något vettigt ur dem. Att få dem att bilda en helhet, en känsla, ett minne. Underfundigt lämnar de tillräckligt mycket spår för att berättiga sin existens, men illfundigt ger de inga ledtrådar till varför. Så jag sitter här. Villrådig och med en känsla av att ha blivit lurad. Utan att veta om varför.

Det går inte. Fungerar inte med sådana tankar. Som inte ger sig av. Som inte låter sig fångas. Uttryckas. Ringas in. Likt sömniga, äckliga flugor surrar de hela tiden i bakgrunden. Luras om sin storhet. Jag är här. Med känslan av att jag borde var där. Utan att veta var där är.

Det går inte. För det känns som om något glömts bort, missats. Det känns som om någon sårats, stötts bort. Och tankarna fnissar kokett. Utan någon ansats att hjälpa till. Så här sitter jag. Med tankar. Som inte är hela.